Ancillary Mercy

This final book in the Breq trilogy is so satisfying. We get action and infiltration, we get multiple emotional tangles from Seivarden and Breq, we get station politics and the protest line, and we get plenty of thematic discussion around self-determination.

The Translator Zeiat and Sphene comedy routine in this book is also so good, even if it feels tonally out of place at times. (I also think Zeiat and Dlique work better on a reread where Translation State has provided some more context about the Translators and it feels less wacky.)

In the end it’s only ever been one step, and then the next.

I think this trilogy could be unsatisfying to some, in that nothing gets fixed or is truly resolved. To me, it feels like a satisfying model for incremental change, starting with making things better for the people and spaces around you.

Synnerligen trevlig trilogi. En stark fyra. En del recensenter tycks klaga på att de dricker te ofta... Nja, bara behagligt: "Indeed" som huvudkaraktären emellanåt säger.

Utmanar och stimulerar fantasin om person eller personlighet visavi samhälle, individ visavi kollektiv.

Olika kulturer, bland annat kring genus, där det i berättelsens eller berättarjagets civilisation Radch blir svårt att överhuvudtaget konceptuellt begripa att någon kan heta något annat än "hon". Kräver ansträngning när möte med andra folk som tänker annorlunda.

Sci-fi i subgenren "rymdopera", som jag själv skulle placera denna trilogi i, finns i en del annat samtida: Om man önskar sig såväl högkvalitativ som njutbar läsning så finns förutom som här Ann Leckie också exempelvis Christopher Ruocchio. Uppföljaren till närmast absurt spännande Empire of Silence utkommer i juli i år:
Howling Dark.