User Profile

The blurb made me think this would be a fascinating book, one that explained how intellectual Russians can survive and find their place in today's Russian society, how they can close their eyes to the war in Ukraine or even embrace it. That was a book I definitely wanted to read.

That was not this book, however. This is mostly a personal account of two journalists' professional life and friendships in Moscow during Putin's two decades in power, combined with a summary of the most important political developments of the time.

It takes well over half of the book to get to the Georgian war of 2008, the occupation of Crimea occurs 75% into the book, and the large scale invasion of Ukraine starts at 82%. The epilogue with a couple of mentions of discussions with old friends remaining on the other side of the barricade is just a few pages.

This is probably an interesting book for somebody who doesn't know very much about Russian political developments during the last 20 years, but it was not the book I had hoped it would be.

Det här är en sverigefinsk klassiker som kom ut 1980 och hyllades både i Sverige och i Finland. Den finska översättningen gjordes av Pentti Saarikoski och kom 1981. Efter att ha sett SVT-dokumentären "Författaren som hatade svenskan" ville jag läsa boken, och den kom ju i ny upplaga 2024. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men lite besviken blev jag. Boken handlar om en författare som skriver en bok om en pojke som liknar författaren. Lite slitet grepp, men det kan i viss mån försvaras med tanke på att det centrala temat i boken är språkets betydelse för identiteten och självkänslan. Här skriver författaren på svenska, ett språk som han upplever sig ha blivit påtvingad. Sin dagbok skriver han på finska, ett språk han upplever sig ha förlorat. Tyvärr litar Jalava inte på läsaren utan föreläser, förklarar och psykologiserar alldeles för mycket, det blir motsatsen till "show, don't tell". Gång på gång får vi veta hur finnarna i Sverige förtrycks genom att de fråntas sitt språk, att författaren i boken som väl också är bokens författare känner sig urgröpt, falsk och någon annan än han är när han anpassar sig och tar avstånd från sin finska bakgrund, något som enligt honom är en nödvändighet för att bli en del av det svenska samhället. Boken innehåller några förekomster av n-ordet som förmodligen fortfarande var rumsrent när första upplagan kom ut. Ordet förekommer i resonemang kring huruvida det är möjligt att vara svart och svensk, och den underförstådda slutsatsen är att det inte går, eftersom man måste både se ut och låta som en svensk för att bli accepterad i det svenska samhället. Finnarna har då möjligheten att anpassa sig, men bara genom att göra våld på sin egen identitet, menar författaren. Det är mycket misär, supande och psykiska problem i boken. Författaren är skeptisk till psykofarmaka som enligt honom ger "en skenbar upplevelse av lugn". Det här är en självbiografisk idéroman, tyvärr med för många pekpinnar för att vara njutbar för mig. Men en sverigefinsk klassiker som jag är glad över att ha läst. Och svårläst är den inte, berättelsen går framåt med raska steg, samtidigt som vi får återberättat delar av den självbiografiska idéroman författaren i boken skriver om sig själv.