Konstigt nog (eller kanske inte) kände jag inte till denna boks existens förrän förra veckan, trots att jag läst en hel del om Ryssland under flera årtionden, och trots att författaren precis som jag var en finländare som åkte till Ryssland med ett statligt stipendium för att studera ryska.

Boken kom ut 1984, då Ehrströms dagböcker hade legat glömda i 150 år, och är en oerhört intressant tidsskildring. De dramatiska händelserna kring Napoleons krig 1812 får en hel del utrymme men är mest i bakgrunden, eftersom Ehrström lyckas lämna Moskva med annat universitetsfolk dagen innan Napoleons trupper anländer.

Det är fascinerande att se 1810-talets Ryssland genom en intresserad och språkkunnig utlännings ögon och exempelvis upptäcka att man på den här tiden på Moskvauniversitetet fortfarande föreläste även på latin, och att lärda män (men knappast kvinnor) även kunde förväntas vara kapabla att föra samtal på latin.

Det som sänker betyget med en stjärna är att dagboken är förkortad och redigerad för att vara mer sammanhängande och lättläst (vilket den definitivt också är), men det framgår inte exakt vilka ändringar som gjorts.

Sammanställaren och redaktören bedyrar att han i princip bara moderniserat ortografin och strukit vissa delar som enligt honom var av mindre intresse för dagens läsare.

Som Bengt Jangfeldt skrev i SvD när boken kom ut hade det dock kanske varit på sin plats med en riktig vetenskaplig utgåva. Det är också synd att denna upplaga tvärt tar slut när hemresan från Nizjnij Novgorod inleds.

usercontent.one/wp/www.jangfeldt.com/wp-content/uploads/2021/03/SvD_23-11-84.png